Det här fotot led av olika problem när jag först såg det i Adobe Bridge (ett program för bland annat förhandsgranskning). Tråkiga färger, utfrätt bakgrund med delvis för mörka partier och en hand som lutar sig konstigt vid bildens kant. Något fick mig ändå att stanna kvar vid bilden och eftersom hela fotoreportaget använder en lätt cross-processing kunde jag korrigera de trista färgerna. Det finns en del tekniska aspekter som jag stör mig på men av någon anledning stannar bilden fortfarande kvar, känslan är större än dessa aspekter och fotoregler. I slutändan överkritiserar jag den eftersom det är min egen bild. Det är lätt att vara självkritisk men det gäller att tänka på att bilden ändå kan vara bra, även om den inte blev precis som jag hade föreställt mig den i huvudet.
Får Du någonsin känslan att ett foto gör sig bättre i mindre format? Jag uppfattar den här bilden som snyggare när den är mindre. Visst är det märkligt?
Andra bloggar om: adobe bridge, cross-processing, flygreportage
Jag satt och bläddrade igenom en fotobok som behandlar ämnet hud inom fotografi. Intressant men samtidigt skrämmande. Nu har jag inte djupläst litteraturen men jag uppfattar det som att författaren vill lära läsaren hur man på snyggast möjliga sätt fotar människor, ansikten, hud – allt som gör oss till just människor. Placera ljuset si, fota så, ta bort rynkorna så här. Vad nu?! Ta bort rynkorna?
När jag fotograferar människor på Stockholm Stylisterna tänker jag till viss mån på rynkor. Har någon grova porer och lätt blir rynkig på bild försöker jag placera ljuset så gott det går därefter. Det går inte att göra någon med rynkor fullkomligt slät endast utifrån ljussättning (inte vad jag vet) och det försöker jag alltid förklara för mina kunder, då kan jag istället erbjuda efterbehandling av bilder om så önskas. Samtidigt tycker jag att rynkor är något som hör till åldern, men eftersom jag än så länge inte drabbats kan jag inte riktigt svara på om jag kommer tycka det är lika charmigt när jag själv börjar få knöglig hud.
Vad som skrämmer mig är att den här boken verkligen försöker påvisa hur man tar bort rynkor till 100%, även om det ser konstgjort och onaturligt ut – på alla människor med rynkor. Det är som att det är fel att vara rynkig, man ska vara slät och se tjugo år yngre ut annars får det vara. Då är det ju inte längre den personen på bilden. Att ha kunskapen om hur man tar bort rynkor är en sak, men att tillämpa tekniken för alla äldre personer tycker jag är löjligt. En del utslag, mindre rynkor, och porer kan man täppa igen på ett snyggt sätt men att helt och hållet släta ut vårt enorma organ ser ofta konstigt ut och dessa bilder faller mig långt från smaken. Tiden får förtälja om jag behåller min uppfattning eller inte.
Andra bloggar om: hud, modell för en dag, rynkor, stockholm stylisterna
Den här bilden är faktiskt lite fuskig. I bildberättelsen, flygreportaget som jag hade i sommaruppgift, bidrar den som en förberedande bild inför en flygstart. Den befinner sig tidigt i bildserien och därför förstår man också att det är så här man tar ut flygplanet från hangaren. Sanningen bakom fotot är att det är taget i Eskilstuna när vi hade landat där eftersom det var fel på understället. Vi var tvungna att serva flygplanet och mekanikern använde ”dragaren” för att förflytta planet. Han knuffar till och med in maskinen, inte ut som man lätt kan få för sig.
Vad jag vill påpeka är att det förekommer mycket fusk och knep inom fotografi, illusioner som får betraktaren att tro det fotografen vill få den att tro. Och oftast fungerar det. Det finns många vardagsknep att ta till vid all sorts fotografering och en riktigt duktig en klarar av att bemästra nästan varje situation. Det är här kreativiteten blomstrar och problemlösning kan ta fart. En del av yrket helt enkelt.
Andra bloggar om: flygreportage, fotoknep
Förra terminen hade jag och mina två gruppmedlemmar i uppgift att fotografera en bok. I syfte att förbättra våra stillebenkunskaper var det noga med ljussättning, placering av boken och i synnerhet komposition. Ser man ett foto på ett objekt kan man lätt tänka att en själv skulle klara av det minst lika bra. Försök!
Att fotografera stilleben är så mycket mer än att bara placera ett föremål framför kameran och knäppa av. Det ska vara tilltalande för kunden och framförallt konsumenten. Några av mina lärare tror att objektfotografering sakta kommer dö ut och ersättas med 3D-animering. Till viss del finns det mer frihet i 3D-världen men jag är osäker på om det är mer ekonomiskt. Dessutom tappar man mycket av känslan av ett riktigt fotografi. Den som lever får se.
På bilden ovan använde vi oss av vita A4-ark som bakgrund, som jag sedan efterredigerade ihop i Photoshop, och min datormus för att stödja bibeln med. Man tager vad man haver heter det ju, effektivt och billigt. Vi använde oss av en blixt uppifrån till vänster om boken och en reflexskärm till höger i höjd med bibeln. Blixten hade en softbox som skulle mjuka upp skuggorna en aning men vi hade ändå inte ljuskällan alltför nära för att helt undgå skuggor. Enligt fysikens lagar blir skuggor hårdare ju mindre ljuskällan är i förhållande till objektet och ju längre bort de är ifrån varandra. Bra att ha i bakhuvudet. Reflexskärmen lättade upp hela ljussättningen så den inte skulle slå så hårt, i princip vad en reflexskärm vanligtvis används till. Hoppas Du tycker om bilden!
Andra bloggar om: ljussättning, photoshop, reflexskärm, stilleben
Ett reportage rekommenderas att innehålla en detaljbild, något föremål som har med reportaget att göra, som håller ihop berättelsen. Stilleben tänkte jag på när jag skulle fota detaljbilden till reportaget men på ett sätt är stilleben (för mig) bilder som är snyggt arrangerade, oftast i en studio, och som snuddar åt konstens riktning. Man gör något mer än att bara att ta en bild på ett trist föremål. Det ska vara mer än fakta, det ska vara känsla.
När jag är ute på fältet och försöker dokumentera en berättelse är det inte lika lätt att flytta objekt till en studio. I synnerhet inte om objektet befinner sig i ett flygplan som i mitt fall. Med mina detaljbilder ville jag visa vad piloten använder till vardags och helst i dess naturliga miljö. Därifrån försöker jag inrikta mig på att få till en snygg komposition som kan bidra till ett intressantare fotografi. Ljussättning är en nyckelingrediens och i mitt fall la jag på en extra ljuskälla, förutom dagsljuset, i form av en extern kamerablixt med softbox på. Det var otroligt trångt i den lilla cockpiten men det gick.
Andra bloggar om: flygreportage, ljussättning, stilleben
Jag älskar att lära mig nya saker, suga lärdomen oavsett källan för att sedan kunna bilda en egen uppfattning eller teknik, beroende på användningsområde. Det går att filosofera om vad som egentligen är sanning och vad som är fakta, men den uppsatsen tänker jag inte författa i skrivande stund. Förra veckan på Berghs gick vi igenom en ny Photoshopteknik som kallas för ”banor”, eller ”paths” som det heter på engelska. Ett sätt att snabbare och snyggare klippa ut specifika objekt i en bild. Friläggning av bilar, personer men framförallt hår står på schemat och det är verkligen något jag behöver öva på. Att frilägga hår tillhör inte världens lättaste jobb men efter några kurstillfällen har jag förhoppningsvis greppat en del för att våga bege mig ut i arbetslivet och påstå att jag kan frilägga som ett proffs.
Den fjärde bilden ur mitt flygreportage är en detaljbild. Jag tänkte att jag kunde dra min lärdom från stillebenföreläsningarna vi haft hittills på Berghs, men när det är ont om tid, blixtar och tillbehör saknas, samt en schysst fond kan det bli svårt. Å andra sidan, vem försöker jag lura? Klart att jag inte behöver en studio för att skapa en schysst detaljbild. Kanske är det där charmen ligger, att det inte ser för arrangerat ut, men ändå kontrollerat. Som en klasskamrat nyligen påpekade: en bild för aftonbladet ska inte se för proffsig ut, då ser det arrangerat ut.
Andra bloggar om: berghs, flygreportage, friläggning, stilleben
